Herr Horatio

Vem har sagt att just du kom till världen,

för att få solsken och lycka på färden?

Jag vet inte när jag föddes. Jag vet inte var.
Jag minns inte min mamma.
Vi var fyra syskon, eller kanske fem?
Någon måste ha tagit hand om oss den sommaren,
sett till att vi fick mat, att vi överlevde.
I tre-fyra månader. Sedan övergavs vi.

Hösten var grå när jag kom till Djurskyddet tillsammans
med mina syskon. Irene tog emot oss och gav oss
mat och tak över huvudet. Vi fick bo i en barack tillsammans
med andra halvstora katter. Känner du Irene?
Hon är en människa som ger solsken och lycka på färden.

Ibland hände det att vi fick besök i baracken.
Det kom några okända människor och varje gång
var det någon av oss som försvann.
Först var det min ena bror, sedan var det den andra.

En dag kom en familj med en man, en kvinna,
en pojke och en flicka. Mannen tittade noga på oss,
han hade haft katt förut, och pekade på en av oss.
Flickan pekade på mig. Mannen stod på sig, men
det blev flickan som bestämde.
"Ett bra val, ni kommer inte ångra er!" sa Irene.
De kändes bra, de orden.

Ändå var jag mycket rädd när jag kom till mitt nya hem.
Längst in under en säng hittade jag ett gömställe.
Ingen drog ut mig därifrån och efter tre dagar kände jag att jag kunde komma fram.

Detta är ett år sedan. Nu känner jag varenda
skrymsle i mitt nya hus. En tomt har jag också i mitt revir.
Jag får mat i min skål och på kvällarna kliar de mig på bröstet.
Det tycker jag om. Tvärsöver gatan bor en annan svart katt. Vi har kul ihop.

Vill du också ha ett djur? Vill du vara en människa som
ger solsken och lycka på färden? Åk då till Djurskyddet!
Det är som Irene säger. Du kommer inte ångra dig!

Högaktningsfullt,

Herr Horatio