Den långa resan hem.

Vi fick ett samtal från ett par i Grimeton
om en katt som hade varit runt där i ca 1år.
Paret hade matat katten men kunde inte ta in henne.
Tillslut så tyckte dom att det fick vara nog, att Misty
inte skulle behöva frysa en vinter till. Så då tog dom
kontakt med Djurskyddet Norra Halland.
I telefonen satt våran trogna
Ordförande Irene som även har hand om katthemmet.

Hon frågade ifall paret hade satt ut lappar,
om dom viste att hon var övergiven,
om det fans något halsband eller öronmärkning.
Men paret hade inte sett någon märkning av katten någonstans.
Och dom hade satt upp lappar i närområdet,
men som ingen hörde av sig så misstänkte dom att hon var övergiven.

Paret från Grimeton fångade in Misty som är en kärvänlig
katt så det var inte allt för svårt. När dom kom fram till
Djurhemmet i Åsa så stod Irene där och tog i mot våran nya gäst.
Men först en snabb undersökning om den allmänna hälsan
på katten och tro det eller ej men när hon undersökte
Vänster örat så fanns där ett tunt nästan utslitet örontatuering.

Ett spår till vart hon hade kommit ifrån, vem katten var
och framförallt vem var hennes riktiga ägare.
Vi gick in till datorn och slog upp de tänkbara nummer på SKK hemsida
för att finna våran kattägare, efter en stund letande och uteslutande så hittade vi henne.
Misty kom från Halmstad, och där bodde hennes matte och husse kvar.
Irene ringde och frågade lite försiktigt om dom saknade en katt,
det hade ju gått bra länge så då vill man gå försiktigt fram.

Misty ägare trodde inte sina öron.
Nä det kan inte vara hon eller, hon har varit bort i över 15 månader.
Jag har annonserat satt upp lappar ja allt men ingen kunde hitta
henne jag hade förlorat hoppet på att få tillbacka min katt.
Men är det verkligen hon? Jag har åkt på så
många katter som jag tror vart Misty.
Men öron tatueringen stämde, att hon var semi långhår
brun tigre med andra specifika tecken på sig.

Så Den 14/12 kom en skälvande ägare ner som inte riktigt
vågade hoppas men en då önskade att det var hennes lilla Misty.
Men när hon såg på henne och lyfte upp henne så började katten lite lojt jabba efter henne.

Ja nog är det hon alltid. Så gjorde hon alltid hemma.
De stod så en stund och gosade med varandra.
En blick som kan röra en till tårar.
När en katt som Misty efter en så lång resa äntligen hittar hem.

Vi på djurhemmet kan bara gissa vilken lättnad det måste
vara att finna sitt älskade husdjur eter 15 månader när
man tror att allt hopp är ute. Men tack vare
Öronmärkningen och paret i Grimeton och våran
Ordförande i härdiga arbete så hittade en katt hem.
Det är det som gör att allt elände man ser här ibland som gör att det är värt det.
För att ibland så får man ett solskens fall som Misty.
Säger Irene Ordförande i Djurskyddet norra halland.